Inspelningssession med sin idol

Jag och mitt band Dalai Duchess, fick chansen att spela in två låtar med Nicke Andersson och Fred Estby som producent. Vi har alltid sett Nicke som en förebild, och spenderat så många somrar med hans musik på ”repeat” medan vi spelat luftgitarr till alla schyssta solon. Så att få träffa honom och spela in med honom var en stor upplevelse.

Den största exalteringen började nog slå in när vi fick höra att Nicke själv hade lyssnat och gillat vår musik. Vi älskar att höra när folk ger positiva tankar kring våra låtar, men av någon ganska självklar anledning kändes det ännu bättre när det kom från Nicke och Freds munnar.

Jag var i ganska dålig kondition till inspelningen. Jag var sjuk och hade väldigt svårt att sjunga, jag hade väldigt nyligen brutit mitt ben och hade inte kunnat sova något under natten till inspelningen. Men det hindrade inte mig till att ta mig till deras studio här på Black Sheep. När vi först träffade Nicke frågade han vem det var som hade brutit benet, och sen satte vi oss ner och började prata om inspelningen. Vi hade förberett oss och tagit med 4 referenslåtar, som vi känner påminner mest om ”Dalai Duchess Soundet”. Sedan bestämde vi oss för spela in Basen, Trummorna och Rytmgitarren live, och Leadgitarren samt sången separat.  Vi hade fått en tidsplan på 8 timmar, tanken var att vi skulle börja spela in klockan 11 och bli klara 19. Men när vi kom dit så var ingenting riggat. Så vi började rigga, fixa och trixa, mecka och mojja. Till slut klockan 13:30 kunde vi börja spela in, men då var det tid för käk hade vi tänkt, vi var vrålhungriga. Så Kevin, bandmorsan, hade varit och köpt 8 stycken Billy’s Pan-Pizzor som vi åt upp på mindre än 5 minuter och sedan började vi spela in.

Det var en ganska rolig känsla att få spela in med så erfarna musiker, att bara få jobba med några så erfarna som de två. Jag hade dock själv förväntat mig att de skulle komma med mer tankar och idéer kring våra idéer. Att de kanske skulle säga – ”Men fan, prova spela en högre ton där”. Eller – ”Skit i att sjunga falsett hela tiden och ta i med din hesa, hårda, rockröst som du har nu när du är sjuk”. Men sånt fick vi inte höra. Jag tror jag frågade några gånger om tips och tankar kring låtarna och vad de tyckte vi borde göra, om vi kanske borde göra något annorlunda. Då svarade de alltid ”Det här är ju er låt, vi har ju aldrig hört den förut så vi kan ju inte säga hur den ska låta. Men ni får aldrig underskatta att repa grabbar!”

Det var tidspress, vi hade 5,5 timmar på oss att spela in, mixa och förhoppningsvis mastra låtarna. Vilket är praktiskt taget omöjligt. Vi i bandet visste inte vad vi skulle göra eller säga. Vi försökte smita in frågan lite fint och så det lät bra men de sa att de jobbar till klockan 19. Vi kände oss lite ripped off då eftersom vi hade betalat 2000 kr för 8 timmar inte 5,5. Men vi tänkte, äh de här är superkändisar och de tar sin tid en lördag morgon till att spela in med ett gäng losers på 17 bast som inte ens är riktigt friska. Så vi sket i att ta den diskussionen.

Efter vi blev klara med vår första låt hoppade vi direkt till andra låten och spelade in den på mindre än 35 minuter. Vi använde andra taket på instrumenten, första taket på sången.
Jag är en människa som HATAR när man måste stressa någon sorts produktion. När batterierna på kameran som man håller på att spela in en film med börjar ta slut, och man stressar alla scener. Eller när deadlinen till uppsatsen man sitter och skriver på är inom 10 minuter och man bara stresskriver allting.
Så kändes det när vi spelade in vår låt ”Knights of Helsinki”. Tidschemat började nå sitt slut och vi hade mixning och mastring kvar.

När låtarna var klarinspelade skickade killarna ner oss till Black Sheep lobbyn medan de mixade låtarna. Klockan var 19:20 och det verkade som om vi skulle dra över ännu mer av deras tid. Det jag faktiskt la märke till var att varken Nicke eller Fred åt något under hela produktionstiden. Nicke drog ut på en cigg då och då, men han käkade aldrig någonting. Fan, de måste ha varit jävligt hungriga, kanske därför de vart lite griniga fram mot slutet!

Klockan började närma sig 21:30 när Nicke och Fred kallade upp oss för att lyssna på låtarna. Jag låg helt avsvimmad i trappuppgången till studion, som sagt, ingen sömn på 36 timmar. Så jag krälade mig upp till studion, med ett ben, en förkylning och lite feber. Men så fort jag fick höra låten så piggnade jag till från 0 till 0.03 sekunder!
Det lät fantastiskt bra! De hade gjort ett så bra jobb med mixningen, och vi tyckte så synd om de stackars killarna som tvingats dra över så mycket och jobba så hårt. Men vi tackade för allt, fick låtarna 90% (omastrade) klara och hade en fet och bra känsla.

/Dennis Davar

The Black Keys – Brothers

På förra skivan arbetade The Black Keys med mästerproducenten Danger Mouse. Då The Black Keys oftast gör musik med en garageig approach blev resultatet en mer psykedelisk ljudbild, alá Danger Mouse. På Brothers har man återigen arbetat med Danger Mouse, fast denna gång bara på en låt – superhiten Tighten Up som innehåller ett visselintro, skolgårdsrytm och en smittande simpel refräng. Bandet går med ”Brothers” tillbaks till rötterna. Allt det psykedeliska på förra skivan är nu som bortblåst, kvar finns bara den kvalitativa bluesrock man spelade i början av sin karriär. Soundet ligger någonstans mellan Jon Spencers experimenterande och White Stripes radiovänliga garagerock – som det alltid har gjort. The Black Keys blir i mångt och mycket ofta jämförda med svenska Johnossi då de båda har samma sättning – endast Gitarr och Trummor. Men vad som egentligen skiljer dem åt är att Johnossi är ett band som saknar bas, medan Black Keys är ett band som inte behöver någon bas. Detta, bevisas ännu en gång på Brothers.

Fullängdsformatet på 15 låtar blir något för matigt när Brothers ska summeras. Det blir stundtals något för onyanserat och enformigt. Däremot lyfter skivan med Danger Mouse producerade Tighten Up och covern på Jerry Butlers Never gonna give you up, där Auerbach går upp i en alldeles lysande falsett.

Filip Hiltmann

Rock möter Streetdans

Ikväll torsdag den 27/1 kommer det ca 150 streetdansare till Black Sheep för att sova och dansa i samband med Street Star, som äger rum i Solnahallen under helgen. Street Star är en enorm danstävling med massa olika dansstilar som tävlar under två dagar. För fjärde året i rad har vi på Black Sheep hand om övernattning för de dansare som vill bo lite billigare, och som alltid här uppe är det flera ungdomar som kommer och hjälper till och tar hand om dessa dansare under deras tid hos oss.
Det brukar alltid bli härliga möten mellan streetdanskulturen och rockkulturen när dessa två världar möts och det är kul att se de olikas reaktioner på varandra. Det är alltid en god stämning mellan alla, även fast musikåsikterna är helt skilda från varandra. Det har hållits battle mellan Black Sheepare och polska dansare som vunnit huvudtävlingen i Solnahallen. Där våra kids dansar med dålig koordination och tajta Cheap Monday jeans, och polackerna med tröjor ner till knäna och fullständig kontroll över varenda muskel i kroppen. Att våra Black Sheepare gick vinnande ur denna duell hör inte till saken utan det intressanta är hur allt mottogs bland alla inblandade, och att det var tydligt att det var två olika världar som möttes men hade lika roligt tillsammans trots dessa olikheter.
Eftersom det kommer dansare från hela Europa denna helg så är det inte bara möten mellan musiksmaker utan även andra kulturella olikheter som blandas varje år, och jag ser fram emot att även detta år vara här och studera och njuta av denna härliga blandning av dansare från hela Europa blandas ihop med våra rockkids här på Black Sheep. Även fast man inte vet exakt vad som kommer att hända denna gång så är det i alla fall helt säkert att jag kommer att längta efter att få spela hög rock n´roll i högtalarna när denna helg är över.

//Peter

Musiktips

Foo Fighters är idag ett namn som kommer att vara på många personers läppar. Detta är inte bara för att biljetterna till deras konsert på Stockholms Stadion den 22 juni släpptes i veckan, utan för att de är helt enkelt ett jävligt grymt och awesome band.
Frågan är bara vilken är deras bästa album/låt? Ja, bästa låt är nästan helt omöjligt att välja eftersom det finns en hel skörd av låtar där alla är briljanta. Men om jag måste välja en så kan jag säga att Everlong alltid kommer vara en av mina absoluta favoriter. Det bästa albumet måste jag nog säga är.. eller nej det får alla själva avgöra. Dock kan jag rekommendera plattorna: “Foo Fighters”, “The Colour and the Shape”, “There Is Nothing Left to Lose”, “ONE BY ONE”, “In Your Honor”, “Skin And Bones” och “Echoes, Silence, Patience & Grace”.

/Kevin

For those about to listen to rock

Ny vecka och ny artist. Förra veckan körde vi på underliga melodier och rytmer, jam som aldrig tog slut och solon som man inte förstod något av. Idag håller vi oss till det enkla, där inga mindre än AC/DC fyller rollen. Simpelt och fylligt, snabbt och långsamt, gott och blandat, Rock N Roll.

Personligen finner jag det väldigt svårt att tipsa om just den bästa skivan, eftersom att det finns så många som bra. Let There Be Rock, platta från 1977, med låtar som Problem Child (egentligen från plattan Dirty Deeds Done Dirt Cheap) och Whole Lotta Rosie. Från 1979, Highway To Hell. Sista albumet Bon Scott är med på, med låtar som Girls Got Rhythm och Shot Down in Flames. Men sångare nummer 3, Brian Johnson, fortsätter att göra ett grymt jobb och på plattan från 1981, For Those About to Rock (We Salute You) hittar vi låtar som toppar många listor runt om i världen. Enligt tidningen Rolling Stone är det deras bästa album genom tiderna vilket man kan förstå. Själv rekommenderar jag att bara välja en platta från den stora högen för du lär hitta något väldigt värt att lyssna på.

Nathalie