SOLNA THE ROCK N`ROLL CITY – Del 3

Skytteholmsskolan/ The Solna Sound

”Min enda referens är att jag tycker bättre om 5 dollar än 3 dollar”
Iggy Pop

Skall man tala om rocksound från 70-talet med ambitioner som musikjournalist hade man vevat med yviga gester om kärleken till The Stooges, Mc5 & The Sonics. Man hade svingat en bägare i New York, Detroit & Seattle iförd flanellskjorta och menat allvar. Men om man verkligen var påläst hade det räckt att tagit 11:an till klassisk mark; Skytteholmskolan! Precis som mysteriet med Örnsköldviks alla ishockey söner, kan man dra raka paralleller om än i musikens och rockens tecken till skytteholmskolan & The Solna Sound, det var här det började. Om det kom ur teglet, ventilationen eller skolbespisning är idag mycket svårt att avgöra. Men det var här med 1 km omnejd band som The Nomads, Shoutless, Rumblers The bottle ups & Pyromaniacs samt många, många fler ploppade upp. Ett sound skapades. Vi talar fuzziga tongångar, rappa trummor i en mix med mycket svett och stuprörsattityd. Detta ledde till att än idag kan garageband omnämna sin egen musik med termer som ”The Solnasound” trots att de bor i Herrljunga eller New York. Ur detta Sound kom radioprogrammet motdrag som influerade en hel generation att lira garagerock och Apromus i sin tur såg till att ungdomen fick chansen att göra det.

Det var inte alls länge sedan jag talade med en musikintresserad grabb med urtvättad Iggy pop t-shirt och hål i jeansen som berättade att han gick i skytteholmskolan. Jag var då tvungen att krama om honom, då han är ett levande bevis på att soundet aldrig kommer att dö ut, utan att skytteholmskolan ”still got it”, Han undrade vad jag snackade om då skolan gör allt för att få en basket profilering!? Har man varit garagemusikens svar på Motown i över 30 år, skall man då helt plötsligt börja spela korgboll?

Innan vi lämnar Skytteholm för denna gång och går vidare mot Solnahallen slänger vi en blick mot Nybodagatan och konstaterar att där satt Anders Lönn med en vän i en bil, en aning uppgivet frågade de varandra vad dem skulle göra till sommaren.  Ett par veckor senare lyckas de dra 20.000 människor till Hagaparken.

/Tarre

It’s groovy baby

Nu tar vi en paus från allt bröl och distade gitarrer, rock n rollen tar semester och in kommer R&B legenden Stevie Wonder. Multiinstrumentalisten Stevie fick sitt genombrott redan som 13-åring, med hiten ”Fingertips (Pt. 2)”. Då kallades han för Little Stevie Wonder. Men åren har gått, hårfästet har vandrat bak och magen har växt under en resa då fler hits har komponerats. Han har släppt många bra skivor och en av de mest uppmärksammade är Hotter Than July som släpptes 1980. Skivan är svängig med studsiga och gungiga låtar. Låten ”Master Blaster”, som även var första singeln på plattan är en riktig feel good låt. Den skrevs som en hyllning till Bob Marley vilket hörs tydligt då den har ett reggaeaktigt groove. Dessutom är den både jammig och funkig, och att den spenderade sju veckor som förstaplats på Billboard R&B singellistan förstår man snabbt. Lägg märke till Stevie Wonders fantastiska sångteknik då han sjunger frasen “oh I bet you if someone approached you yesterday/to tell you if you would be jammin’/you would not believe it/because you never thought that you’d be jammin’”.

De flesta av låtarna följer i samma svängiga stuk och skivan är bättre än bra. Ta lite ledigt från dubbelpedaler, V gitarrer och nitskärp och njut av the groove!

/Sara

Bright Eyes – The People’s Key

Bright Eyes, bestående av Conor Oberst, sångare och låtskrivare, multiinstrumentalisten Nate Walcott samt producenten Mike Mogis, släppte sin nionde skiva på Oberst trettioettårsdag den 15 februari. Skivan heter The People’s Key och är influerad av symbolik och religion precis som det förra studioalbumet Cassadaga som skrevs efter att ha besökt New Age-tillhåll i södra USA. Denna skiva är dock mer inspirerad av rastafari med låttitlar som Haile Selassie och Tripple Spiral, men några baktakter bjuds det inte på (tack och lov).  Snarare är musiken mer en blandning av elektroniska synthar och distade gitarrer, en blandning mellan tidigare skivorna Digital Ash In A Digital Urn och som tidigare nämnt Cassadaga.

Skivans första spår Firewall inleds med ett långt tal om all möjlig symbolik till exempel tid, girighet, intelligens, tro, hat, födelse, död och kärlek.  Talen återkommer och ger en viss känsla av ett samband och absolut, jag gillar tanken med temaalbum, men risken att det havererar är större än att det fyller sin funktion. I det här fallet finns alla förutsättningar för ett konceptalbum, men låtarna håller inte samma kvalitét och musikaliskt blir det för spretigt. Om man bortser från det så finns det en hel del guldkorn att hämta. Skivans starkaste spår enligt min mening, Jejune Stars pendlar mellan aggressiva gitarrer, glada melodier och snabba taktbyten och man vet ändå att det är samma gamla band man har i sina hörlurar.

Ska vi sammanfatta det hela så blir det så här va, gillar man Bright Eyes så kommer man att hitta det man gillar och strunta i huruvida albumet är ett mästerverk eller inte (lite ungefär som att köpa nya Kissivan, fast bättre), har man dock aldrig tidigare lyssnat på Bright Eyes är inte det här instegsalbumet riktigt, men man kan alltid ge det ett försök!

/ Hampus Putikka

SOLNA THE ROCK N’ ROLL CITY – Del 2

Gräsrock/Apromus (Skytteholmsåren)

“Det finns en oskriven regel som gäller musik, jag vet inte vilken den är, men jag behärskar den till fullo”
/Ron Wood

Vi håller oss kvar vid skytteholmsfältet och insuper historiens piskande vindslag, självklart är vi många som minns, och jag kan kallt konstatera att jag är på tok för ung för att göra historien om Gräsrock, Apromus & The Solna Sound rättvis. Timmar efter timmar har jag fått anekdoter berättade för mig, och fenomenen som sådana blir bara större och bättre ju fler år som passerar och det är dem väl värda.

Gräsrock startade i början på 80-talet som en endagsfestival. I den senare delen av 90-talet var en epok över. Gräsrock gav chansen till lokala förmågor och blandade upp det med morgondagens stjärnor, Gräsrock var scenen där tunnelbanetrubadurer fick sina minuter i rampljuset, där det obskyra möter svärmorsdrömmen, men också där kulturer skulle krockas och något nytt skulle födas!  Idag är det många Svenska artister som har sin karriär att tacka Anders Lönn och Gräsrock för. Men det finns en historia som inte kan undgås, Den handlar om Thomas Öberg och bandet Bob hund och låten 5 meter upp i luften.

1992 Solna Gräsrock
Redan på soundcheck kunde man utläsa att Bob hund hade en otroligt bra dag, Thomas väljer att fullborda sitt soundcheck med att hoppa ner på scenen och landa på knäna. Resultatet blev ett par spräckta jeans. Det var startskottet för många hoppningar den kvällen och många landningar på knäna. När själva spelningen var över hade Thomas utmanat Newtons tyngdlag och avståndet mellan hoppavsatts och scen växt successivt. Dagen efter vaknar Thomas upp med otroliga smärtor i knäna och uppsöker läkare. Efter lite röntgande och en konsultering kan man konstatera att inget är brutet, men han går därifrån med en remiss i handen. Väl utanför akuten öppnar han remissen och läste; Jag ser detta som ett självmordsförsök och remitterar patienten till psykakuten. “Patienten hoppade fem meter upp i luften utan droger”.

A.P.R.O.M.U.S – Arbetsgruppen för den Progressiva Musikens Utveckling i Solna

Föreningen startade i mitten av 70-talet. Man hade replokaler, cafékvällar, konserter men också större arrangemang som den i Hagaparken som gav rejäla rubriker, och anledning för mig att komma tillbaka till då det är dags att ta 515 till monarkins bakgård. Men nu är vi i Skytteholm och då handlar det om Apromus sista fas. Vi står utanför Scoutlokalen och konstaterar att kön är betydligt mindre idag än var det var vilken lördag som helst under en 10 års period. Joakim Thåströms hesa stämma har bytts ut mot barn som kan göra upp eld på ren vilja, knyta skorna på 500 olika sätt och bygga en flotte av piggelinpinnar, så egentligen kan man väl säga att en kreativitet har bytts ut mot en annan.  Men då det begav sig var det medlemsmöten med chili con carne, det var väggmålningar och elgitarrer som tjöt. Det var Solnas stationära tältprojekt. Musiken var varierande men soundet det samma, det satt liksom i väggarna, som handsvetten i en tandläkarstol. Det var en tid då man aldrig kunde tänka sig globalt rökförbud, friskvårdstimmar eller att Kiss skulle sätta på sig sminket igen.  Hundratals band på scenen och tusentals personer i publiken kan vittna om att APROMUS var något unikt och satte Solna på kartan för all framtid som garagerockens huvudstad.

/Tarre

Foos på ingång!

I söndags släppte Foo Fighters videon till nya låten White Limo. Att Foo Fighters är inne på att göra galna videos har vi redan förstått, och att självaste Lemmy gästar videon gör saken bara bättre. Soundet på White Limo påminner om de två första skivorna, Foo Fighters och The Colour and the Shape, och White Limo för tankarna tillbaka till låten Weenie Beenie från första plattan. Låten väcker stora förväntningar på att den nya plattan går tillbaka till det ursprungliga råa, intensiva, och skrikiga soundet. Men det skulle inte bara vara det enda bandet i såna fall återvänt till. Tidigare gitarristen Pat Smear är numera medlem i bandet igen sen han slutade 1997, vilket antagligen kommer kräma på soundet ordentligt både live och på den nya skivan. Nu väntar bara en spännande och förväntansfullt resa tills plattan Wasting Light släpps den 8 april, och förväntningarna är höga. Men om man inte fixar att vänta till dess uppmanar jag att kolla in på Foofighters.fm där de släpper lite teasers med jämna mellanrum, annars kommer även första singeln Rope finnas tillgänglig att lyssna på den 23 februari.

Kolla in videon till White Limo här:
http://www.youtube.com/watch?v=ebJ2brErERQ

/Nathalie