Vi fortsätter att ge stöd till cancerfonden och drar iväg på Rock mot Cancers tredje spelning. Dick Turpin i Solna är stället för kvällen och banden vi får se och höra är Heavy Tiger och Populärmusik från Solna. Rock n’ roll, sånger på svenska och grym musik. Hinken för insamlingen är på plats så häng med på en grym kväll!
Lördag 25/2
Kl. 19.00
18 år
Det intressanta med John Mayer är hans musikaliska mångsidighet, man vet aldrig var man har honom. Efter debutskivan Inside Wants Out 1998 fick han stämpeln, som Mayer själv uttrycker det, ”sensitive singer/songwriter guy”. Om vi sedan snabbspolar två album och 7 år framåt, till 2005, så tog Johns musikaliska inriktning en tvärvändning, då han startade ett sidoprojekt under namnet John Mayer Trio och släppte skivan Try. På denna tog hans musik en helt ny riktning mot vad världen tidigare hört. Han lade sina tuggummi-pop-låtar på hyllan, och återvände till sina bluesrötter. Året därpå släppte han Continuum, en perfekt blandning av pop, soul, funk och blues. Allt detta gestaltas på Where The Light Is, en livekonsert av John Mayer, inspelad den åttonde december 2007 på Nokia Theatre i Los Angeles. En konsert som visar sig vara uppdelad i tre olika akter.
Han inleder konserten ensam på scen, med sin akustiska gitarr. Efter ett långt intro börjar han på Neon, sedan följt av Stop This Train och In Your Atmosphere. På fjärde låten får han sällskap på scen av Robbie McIntosh på slide-gitarr, och framför en fängslande version av sin hitlåt Daughters, och här får jag för första gången en liten försmak för den otroliga musikupplevelse den här konserten ska ge mig. Den akustiska akten, som egentligen bara är en blygsam uppvärmning inför det som komma skall, avslutas med en helt magisk version av Tom Pettys gamla dänga Free Fallin’, där Mayer fått sällskap av ännu en gitarrist, David Ryan Harris.
Efter en kort paus kommer John Mayer tillbaka ut på scen tillsammans med Pino Palladino och Steve Jordan, som tillsammans utgör John Mayer Trio. Dessa tre extremt skickliga musiker ska ta oss på en tidsresa bakåt i tiden. De inleder med Everyday I Have The Blues, en klassisk blueslåt som spelats in av flertalet musiker under 1900-talet. följt av Jimi Hendrix-klassikern Wait Until Tomorrow. Det är få människor på denna jord som gör Hendrix’s låtar rättvisa, Mayer är en av dem.
Sedan kommer trions egenskrivna låtar på löpande band, och det råder inga tvivel om vilka hans influenser är. Det doftar Stevie Ray Vaughan, BB King och Jimi Hendrix om det mesta, och jag älskar det. Trion ser ut att ha roligare än nånsin, och alla tre briljerar. Efter Who Did You Think I Was, Come When I Call, och Good Love Is On The Way drar grabbarna ner tempot. Publiken känner igen introt till Mayers blueslåt Out of My Mind och brister ut i jubel. ”Let me first say how wonderful it feels to know that it’s 2007 and we just launched into a slow blues and 7,000 people in LA just went nuts. All is not lost” säger Mayer till publiken. Hemma i soffan vill jag brista ut i ett “Amen, brother”, likt en afroamerikansk kvinna i kyrkan.
Efter en tio minuter lång version av Out of My Mind, som för tankarna till Stevie Ray Vaughans Tin Pan Alley, följer soul/pop-låten Vultures från Continuum-albumet, för att sedan avsluta denna andra akt med ännu en Hendrix-klassiker, Bold As Love. Och jag lovar, Hendrix ligger och ler i sin grav.
Efter ännu en paus kommer John Mayer tillbaka ut på scen med sitt stora turnéband. Den sista akten består främst av låtar från Continuum, som vid denna tidpunkt var hans senaste album.
De inleder med den stora hitlåten Waiting On The World To Change, som i mitt tycke inte gör nåt större väsen av sig. Kanske är det i kontrast med den, men nästa låt blåser mig av stolen. Slow Dancing in A Burning Room är helt magnifik.
Efter en av konsertens absoluta höjdpunkter, framförs de två mediokra låtarna Why Georgia och Heart of Life, som inte ens live blir något att hänga i julgranen. Sedan följer en extremt svängig version av I don’t Need No Doctor, Ray Charles gamla låt. Här är musikglädjen på topp, och det bjuds på både trumpet- och saxofonsolon. Steve och Pino från John Mayer Trio kommer sedan ut på scen igen, och gör Mayer och hans stora band sällskap. Det blir som en förvarning om att det ska gå hett till.
Som gitarrist skulle jag kunna skriva en hel bibel om nästa låt, Gravity. Här har vi hela konsertens absoluta höjdpunkt. Hans hjärta och själ sipprar ut ur fingertopparna, in i gitarren, och ut genom förstärkarna. Bandet bakom gör inte mycket på den här låten, men de gör mer än tillräckligt. Körsångarna är i perfekt harmoni med Mayers gitarr under gitarrsolot som tar fart under andra halvan av låten. Magi. Magi. Magi. Efter detta klimax gör Mayer och hans gäng ett tappert försök att hålla denna högstanivå. Ingen människa på jorden kan klara det. Trots detta så följer en riktigt bra version av I don’t trust Myself With Loving you, men det känns lite som att bli bjuden på kakor precis efter att man varit på världens j*vla bullkalas. Kakorna är jättegoda, men lugn nu Mayer, jag är fortfarande mätt.
Lagom till att Gravity smält in, så kommer ännu ett mind-blowing uppträdande, denna gång är det Belief. Introt ger mig rysningar. Det är så mycket som pågår under den här låten, jag upptäcker nya detaljer varje lyssning. Konsertens absolut sista låt är den bluesiga I’m Gonna Find Another You. Här försvinner John Mayer och hans manskap in i sin egna lilla musikbubbla. Samtliga gitarrister får varsin solorunda, och det ser ut som att de glömt bort att de spelar inför publik. Det är ingen show, men det känns genuint och äkta. Perfekt laid-back avslutning på en helt magisk konsert.
Konserten i sin helhet visar att Mayer behärskar allt från intima akustiska musikstycken till tunga känsloladdade bluesrocklåtar. Något som tog honom 7 år att visa på sina studioalbum, bevisar han här på en kväll. Efter att ha hört John Mayer på ”Where The Light Is”, så kommer jag aldrig återvända till hans tidigare studioalbum, för de gör honom helt enkelt inte rättvisa. På denna konsert-dvd visar han att han är en av de bästa gitarrister som den här världen någonsin har haft, och att han är en mångsidig och extremt sklicklig låtskrivare som är att räkna med i många år framöver.
/Simon Näckborn
Tjena Rockers!
Förra året släppte Black Sheep Fanzine ett exklusivt pappersnummer med massa rock n’ roll och intervjuer. Om du inte fick chansen att köpa ett nummer, synd, för de sålde nämligen slut i somras. Men det är bara att ta det lugnt! Vi håller nämligen på att planera nästa pappersnummer som kommer bli lite bättre, lite galnare och fylld med ännu mer rock n’ roll. Om du har tips på något vi borde ta upp, har ett förakt mot något speciellt och behöver få ut din vrede eller bara vill vara med i gänget, dra iväg ett mejl till blacksheepfanzine@gmail.com så kollar vi på saken. Det kommer bli grymt!
Denna vecka så Emma varit duktig igen och filmat lite, så spana in henne här under.
Jim fortsätter sin personliga utmaning med att lära sig trummor.
