Jag kan inte låta bli att också slå ett slag för Mötley efter Nathalies eminenta text förra veckan. Men glöm den smutsiga boken och de vedervärdiga dödsryckningarna av glamvåg som vi fått ta del av i Svedala de senaste 5 åren. Jag talar om när det var läskigt på riktigt!
Mötley fick mig att gråta, inte av glädje eller en fantastik sånginsats i Home sweet home, nej genom mina bröder och än idag får jag kalla kårar av att tänka tillbaka.
Jag var 4 år och mina storebröder utsatte mig för hårdrocksterror. De hade precis köpt Shout out the devil på domus långt före CD sett dagens ljus. De hade dragit ner persiennerna och mörklagt hela rummet. Sedan lockade de in mig i rummet genom att lova att jag skulle få vara med och leka och då blev allt svart. En av mina bröder satte på ”In the Beginning”, släckte lampan och barrikadera dörren från utsidan så jag inte kom ut.
Det började som ett muller……
Då jävlar skall jag be att få tala om att hårdrock kan vara läskigt. Hela rummet skakade av ett öronbedövande ljud som lät som en mycket upprörd Darth Vader och när han till slut deklarerade So come now, children of the beast, Be strong and shout out the devil. Då brast det helt, tårarna sprutade och jag skakade som ett asplöv.
När jag senare i mitt liv valde ondskans och hårdrockens väg, så har min strävan alltid varit att bli så där omskakad igen att få känna skräcken genom en Pioneer högtalare eller uppleva det i Ericsson Globe arena men misslyckandet har varit ett faktum. Visst har jag följt Mötley genom åren, så pass intensivt att jag sett trummisens semesterfilm med båtutflykt och allt. Jag har skivorna, jag har de gamla konsertbiljetterna på väggen och kan konstatera att mitt Mötley aldrig kommer bli det samma igen. Där och då i ett mörkt rum 1984 var de djävulens utsända och idag 2012 är de Saint of Los Angeles och blir brädade av Filip och Fredrik i att dricka Lakritsshots.
Släck nu ner lampan och höj volymen:
http://www.youtube.com/watch?v=Ni2k9qOIcLA
// Tarre
