Göteborg lyckades bättre än Stockholm när det kom till vädret på årets WTAI och hela Slottsskogen var fylld med 25 000 somriga festivalbesökare. Men när det kom till att sätta Action på festivalen imponerade inte årets line-up gentemot de tidigare årens Foo Fighters, Hellacopters, Pixies och Nick Cave. Utan här var stämningen överlag picknickmys med bakgrundsmusik och Action ersattes med Chill.
Sahara Hotnights
Det är väl inget bands dröm att gå upp och lira först i stekhett väder medan de flesta sitter och picknickar i gräset, och det märks tydligt att Sahara Hotnights inte trivs i den rollen. För att göra saken värre har de lagt fokus på låtar från den nya plattan, vilka inte är starka nog att tagga igång publiken. Det känns som om någon satt en tjock glasvägg mellan scenen och publiken så att varken decibelstyrkan eller tjejernas attityd lyckas ta sig igenom. Till slut kör de igenom sina gamla hits Quite a feeling och Visit to Vienna, bjuder på sig själva lite mer och får upp energin. Synd att det skulle ta slut precis då också.
Serenades
Intressant att se Markus Krunegård inta en annan roll än en vilt hoppande ”jag är en vampyr” plåga. Snygg och i stilig kostym tillsammans med Adam Olenius från Shout Out Louds bildar de Serenades, som kör sin första riktiga spelning på WTAI. Dessvärre är det inte så mycket mer än den snitsiga klädseln de lyckas åstadkomma på festivalen och de är inte långt ifrån att liknas till ett tråkigt bröllopsband. Visst att musiken passar till en avkopplad sömnig stund i parken, men i längden blir det mer än tråkigt då de flesta låtar är likadant uppbyggda och inte lämnar något vidare intryck.
Paolo Nutini
Paolo Nutini fortsätter på samma spår med mildare kärleksmusik som söta paret Jenny & Johnny tidigare påbörjade (rar och mjuk indiepop, men inge vidare intressant), men lyckas få till någorlunda mer edge på det hela. Att han charmar publikhavet är det inget snack om och speciellt lyckas han få raddan med tjejer längst fram att skrika lite extra. Eftermiddagen börjar livas upp av killen med bruna ögon, gitarren i handen och vind i håret, men mer än så blir det inte.
The Ark
En dos glamrock till Slottsskogen är exakt vad som behövs för att liva upp festivalen. The Ark som påbörjat sin avslutsturné levererar med det bästa av det bästa på alla plan, låtarna, kläderna och scenshowen. Det finns ingen själ ute i parken som inte står och sjunger med i allsången till alla hits. Energin och intensiteten i framträdandet och Ola Salos visdomsord om att sagan kommer leva vidare efter slutet får en att inse att det kommer bli ett litet tomrum i hjärtat efter Arks sista spelning på Grönalund i september. För The Ark kommer resten av spelningarna verkligen ge ett avslut på topp och festivalens bortglömda Action lyckades komma tillbaka.
Brandon Flowers
Det låter The Killers, det känns The Killers men det hela blir ett B-projekt för det finns inga Killers. Och när publiken går igång på de gamla Killers hitsen Read my mind och Mr. Brightside blir det allt tydligare att Brandon Flowers inte har en egen stark setlist som soloartist. Framförandet i sig är det inget fel på, han sjunger bra och får till lite rock n’ roll moves då och då, men det hela blir bara ointressant och knogigt att se på när han står där med sitt kompband och framför något som skulle passa bättre tillsammans med The Killers.
Coldplay
Det kändes redan från början när man gick ut med bokningen Coldplay att hela festivalen skulle kretsa kring bandet. Fyrverkerier, konfetti och ett bollhav är vad vi hinner uppleva redan efter knappa 20 minuter. Att charma publiken med scenshowen har de lyckats jobba ihop. Snälla och söta Chris Martin får med publiken på allsång och resten av bandet står anonymt kvar på sina platser och spelar. För kan du verkligen namnge resten av bandet? Nej, trodde inte det. Det är inte en dålig spelning, den är inte superbra, den är medel vilket passar bra i lilla landet lagom.
/Nathalie
